Ett samtal...

... som återigen fick mig påmind om att jag är ofrivilligt barnlös. Och ännu till av en sån person som jag minst skulle ha anat att bli gravid. Iallafall inte just nu. Och en person som är väldigt nära mig. Varför just hon? Varför inte jag istället?
Ja men Såklart! är jag glad för hennes skull - väldigt glad - men jag trodde dock att jag skulle ha varit före henne i turen. En som inte ens planerat att bli gravid, det här är det värsta. ;'(
"190 i väggen bara"

Det allra svåraste...

...skulle nog vara att  göra det beslutet att inte fortsätta behandlingarna längre
Det skulle kännas så oerhört svårt, för jag vet att kanske också jag eller vi hamnar att göra det beslutet.

Det här är en kris, en evig väntan på något som kanske aldrig händer.
Och i och med att det är så svårt psykiskt så orkar man ju som kvinna, som man, som ett parförhållande inte i all evighet. Den här tanken smyger sig på alltför ofta - och jag tror, att det är det som känns tyngst just nu på vår färd. Kan det inte bara finnas någon högre makt eller något som kan säga, som kan garantera att det är värt att försöka för att det någon dag ger resultat? Nej, det finns inte någon som kan ge en sådan garanti. Inte ens själva hoppet, inte ens en god tro.
Jag kanske är lite för realistisk - men - jag har fått lära mig att det lönar sig.
I synnerhet när man kämpar med detta. Det är som att man skyddar sig ifrån besvikelserna, att man inte skall ha för höga förhoppningar - för jag har fått känna på det: att falla från högt. En besvikelse efter en annan. Till sist orkar man inte längre hoppas.

Så, nu när jag har "börjat om från början" så har jag blivit mer realistisk - vi kanske inte får ett biologiskt barn, jag kanske aldrig förlöser ett nytt liv till denna värld, jag kanske aldrig får amma mitt nyfödda barn.

Adoption känns dock i allafall just nu som ett väldigt avlägset alternativ. Jag vill trots allt försöka, även om jag kommer att bli besviken ännu många gånger, och jag har på känn att jag kommer att orka ganska länge.
Fast utan min man Tom skulle jag inte ens orka försöka. Men jag har även på känn att nästa "försök" inte kommer att ge resultat - jag har bara en sån känsla. Usch vad jag är pessimistisk nu.

En finskspråkig väldigt fin dikt...

Katselen täältä kaukaa, Rakas Taivaan Isä, miksi äiti itkee?

Miksi isällä niin raskaat askeleet?

Minäkö heille olen surua tuottanut, kun vain katselen täältä kaukaa?

Enkä tule vaikka he odottavat niin kovasti, että raskain sydämin käyvät iltaisin nukkumaan.

Voitko Taivaan Isä äitiä lohduttaa, pyyhkiä kyyneleet pois?

Voitko isän olkaa taputtaa, ettei hän niin kumarassa ois?

Kerro heille Taivaan Isä, etten ihan vielä ole valmis syntymään maailmaan.

Kerro, että jotkut lapset taivaassa niin rakkaita on Luojalle, ettei heitä malttaisi millään antaa pois.

Huomaisipa äiti, kun hänen luokseen lennän perhosena ikkunaan.

Tietäisipä isä, miten tuulen mukana hänen poskeaan silittää saan.

Vielä joskus saan pienenä kasvaa äidin vatsassa ja isän vahvat käsivarret ympärilläni tuntea.

Ja kun vihdoin kohtaamme löytää tarkoituksensa pettymys jokainen.

Ne on kestettävä, jotta juuri minä syntyisin.

Niin ikävä on kaukana täällä äitiä ja isää.

Koska saan mennä, Taivaan Isä?

Joko pian pääsen omaan kotiin?

Jag vill bara gråta när jag läser denna dikt. :'(

Men det positiva i att inte ha barn?

I livet finns mycket bra saker, också utan barn. Barnet är en naturlig fortsättning på livet - våra gener går vidare till ett annat liv, men det kräver också en hel del. 

Som motvikt till den råa barnlösheten så listar jag här tio saker som faktiskt är lättare utan barn.

1. Friheten: Man får komma och gå hur man vill. Vill jag efter jobbet gå på en terass på en, eller gå en lång promenad så kan jag göra det utan att desto mera behöva planera.

2. Nonchalans 1: Ett barn för med sig enormt mycket ansvar. Utan barn eller som barnlös så tar man i första hand ansvar över sig själv. Har man barn så har man i första hand ansvar över barnet - man själv kommer i andra hand. 

3. Spontana beslut: Ex-tempore resor och att göra vad humöret säger. Vill jag åka på kryssning ikväll så är det bara att beställa och åka!

4.Egna tidtabeller: I min kalender finns varken sagogymnastik eller rådgivning inbokat. Jag har tid och möjlighet att lägga all min tid på mig själv. Jag behöver inte annullera mina planer på grund av barns sjukdom eller att barnvakten insjuknat.

5. Sova!!!!: Veckosluten och 12 timmars sömn! Aaah fan så skönt!

6. Sociala livet: Tid för vänner och övrig familj..

7. Ekonomi: I ett hushåll med bara två vuxna finns mera "spelutrymme" än i en barnfamilj.  

8. Nonchalans 2: Oroheten över barnet börjar när testet visar två streck - och det slutar inte förrän man själv sluter sina ögon.

9. Förhållandet: Förhållandet och samvaron sätts inte med lika stor sannolikhet på prov.

10. Jag själv: Behöver jag knappast begrunda?

MEN, trots allt detta så vill vi faktiskt ge upp allt detta och hellre leva familjeliv ! 

Här är Tom & gudsonen + storebror!  Sånthär liv är just vad vi skulle vilja leva! Gå ut på skogspromenader med barnet/barnen, grilla korv på öppen eld och bara njuta av samvaron!

Vilka behandlingar går vi igenom?

År 2007, då jag (och mitt ex) började med behandlingarna så började vi med ovulations-induktion - det vill säga vi stimulerade äggcellerna att växa med hormoner & gjorde försöket på egen hand. De två till tre första cyklerna åt jag tabletter (Clomifen) men åstadkom aldrig ovulation (ägglossning) så vi övergick till injektioner, jag injicerade både FSH-hormoner och hcg-hormoner som fick äggcellen att lossna.
Detta gjorde vi kanske hmmm jaaa, kanske 4 eller 5 menscyklar, men med bara ett streck på stickorna.. :|




Ovulationsinduktion – stimulation av äggceller
Om kvinnans äggcell inte mognar och lossnar (ovulation) av sig själv kan man med hormonbehandling stimulera äggstockarna att fungera rätt.

Det lättaste alternativet är behandling med tabletter (aromatashämmare eller klomifen), men om detta inte fungerar, övergår man till behandling med injektioner. Då ges FSH-hormon dagligen som injektioner samtidigt som äggcellens mognad följs upp med ultraljudsundersökningar. När äggblåsan är tillräckligt stor kan äggcellen fås att lossna genom att en annan hormoninjektion ges (hCG).

Graviditetschansen med dessa behandlingar är ca 10−15 % för varje försök, men vanligtvis försöker man flera gånger med dessa behandlingar, vilket ökar sannolikheten för graviditet.


Då vi förra våren 2010 gick till privata kliniken i H:fors Graviditas så började vi genast med lite effektivare behandlingar - vi övergick till insemination. Det var den första och sista behandlingen vi gjorde där, det kostade oss ca.700€ (plus alla mediciner till) och det misslyckades, så vi beslöt oss för att ha en paus och bara lägga energin (och pengarna) på att planera bröllopet, (ni som tror att det lyckas då man inte försöker eller då man inte tänker på det, här hade ni ett levande exempel på att det inte stämmer.)  samtidigt som jag fick en remiss till Kvinnokliniken i H:fors.

Insemination
Inseminationsbehandling (IUI = intra uterine insemination) med mannens spermier används om orsaken till barnlösheten är en lindrig störning i mannens spermieproduktion, det finns en skada i livmoderhalsen eller vid s.k. oförklarlig barnlöshet.

Först ”tvättas” sädesvätskan så att endast de spermierna som har bäst rörlighet blir kvar. De förs in i livmoderhålan med en tunn plastkateter så nära ovulationstidpunkten som det är möjligt. För att öka sannolikheten för graviditet används ofta en lätt hormonbehandling i samband med inseminationen på liknande sätt som vid ovulationsinduktion.

Om det i undersökningarna inte hittas levande spermier hos mannen är alternativet inseminationsbehandling med hjälp av donerade spermier (donor insemination, AID). Dessa spermier kommer från väl utvalda donatorer och de har varit djupfrysta i minst ett halvt år före användning.

Som bäst är graviditetschansen ca 10−15 % per försök för kvinnor som är under 40 år, och det lönar sig att prova behandlingarna flera gånger (3−6 gånger) för att sannolikheten ska öka. När donerade spermier används är sannolikheten för graviditet något högre, ca 15−20 % för varje behandling.

PCOS fakta .

PCO är namnet på en speciell äggstockstyp.
PCOS en förkortning för polycystiskt ovariesyndrom, som är ett ärftligt tillstånd. (I vår släkt finns detta dock inte..)


PCO är namnet på en speciell äggstockstyp. Många små äggblåsor ligger på rad i ytterkanten av äggstocken ungefär som ett pärlhalsband. Utseendet hos äggstockarna beror på ökad produktion av manligt könshormon. Man kan ha sådana äggstockar utan att få några symtom. Vanligast är att PCO upptäcks vid en ultraljudsundersökning. Om kvinnan har PCO men inte några andra symtom och mensen är regelbunden saknar det klinisk betydelse.

PCOS är en förkortning för polycystiskt ovariesyndrom och är ett ärftligt tillstånd. Äggstockarna har det typiska utseendet med många små äggblåsor. Det finns ägganlag i blåsorna men hos en del kvinnor med PCOS utvecklas inte äggen fullt ut. Ägglossningen kan då bli oregelbunden eller helt utebli vilket oftast visar sig i form av mensrubbningar. Äggstockarna är också förstorade. Syndromet ger många olika symtom och kvinnan kan ha ett eller flera av dessa. Det finns ingen behandling som botar PCOS men det går att motverka och lindra symtomen.

Symtom vid PCOS:

• Oregelbunden menstruation med långa intervall eller utebliven mens (gäller alla kvinnor med PCOS)
• Infertilitet till följd av utebliven ägglossning
• Ökad tendens till acne i vuxen ålder
• Ökad behåring av manlig typ
• Tunt huvudhår hos unga kvinnor eller håravfall av manlig typ (ovanligt)
• Minskad känslighet i vävnaderna för insulin, något som kan leda till typ 2-diabetes
• Övervikt med framför allt bålfetma (midja/höft förhållandet > 0,8)
• Ätstörningar
• Godissug/sockersug, egentligen sug efter kolhydrater

Kort och enkelt sagt - det växer inte äggceller inom mig- vilket ju är en naturlig förklaring till att jag inte blir gravid! Och nej, jag blir inte gravid även om jag "ännu är ung" eller  "stressar ner" eller "slutar försöka", äggcellerna börjar INTE växa trots det. Men, med hjälp av hormoner (oftast i form av sprutor) så har vi ofta fått till det att växa äggceller - men alltid så räcker inte heller det.

Så komiskt som det låter...

...så glömmer jag ibland, att de flesta får barn genom att älskas. Alltså i sina egna hem, med sin älskling, utan prestationsångest, utan mediciner och tidtabeller. Och bara med att hoppas - så vips - två veckor efter finns två ståtliga streck på stickan. Enkelt & roligt !

Jag vet, att tänka på sånthär är ju lönlöst. Men det, att jag riktigt vaknade till och tänkte på det - hur de flesta barn får sin början, säger redan ganska mycket. Barnlösheten är en del av mig, den bor hos mig. Det är en del av min andning, mina tankar och min kropp. Det har förändrat min syn på att se omvärlden, mitt sätt att tänka, och mitt sätt att påverka saker och ting.
Det får mig att gråta, drömma och skriva blogg. Barnlösheten är en del av min personlighet.
Oberoende, om jag någonsin kommer att få barn - eller ej.

Största delen av människorna vi umgås med VET om att vi kämpas med detta, jag har från början varit öppen om det, jag har ingenting att dölja - och jag upplever det inte svårt att prata om det.
Jag tänker såklart inte varje stund på det, men redan en liten påminnelse/hänvisning om graviditet, babysar, familje-liv väcker mig till medvetenhet. Till det räcker en reklam, tidningsartikel, tv-program eller diskussion på jobbet. Jag känner och ser min barnlöshet överallt, men - det är INTE en ständig ångest och press.
Det är en del av mig, och det går inte skaka loss. Ingen kan någonsin lova, att jag blir mamma.
Jag får väl vara tacksam och jag är stolt över att jag trots allt får vara gudMOR till fem söta gudbarn: Romeo, Mathias, Emil, Liam och Lina. <3

Men om den dagen kommer att jag blir mamma, så hoppas jag att jag kan använda dessa erfarenheter till nytta då jag uppfostrar ett nytt liv till detta samhälle. ->  Livet är inte (alltid) skrivet på ett manus.

Men ändå så måste jag vara realistisk och tänka på att livet inte är  "sedan när..."
även om jag ofta går omkring och fantiserar om hur vårt barn skulle kunna se ut - vilken ögonfärg månne han eller hon skulle ha? Månne vi får tvillingar? Månne han skulle kunna heta Oliver? eller Theo? eller kanske Noah? eller Eliah?


Vaknar jag om tio år till den tanken, att hela mitt unga vuxna liv, gick åt att vänta på något som aldrig hände?

Ska berätta lite mer...

Jag var nyssfyllda 22 år och hade då redan försökt bli gravid med min föregående partner. Vi började infertilitetsbehdandlingar och då fick jag diagnosen "PCOS" - vi påbörjade behandlingarna och jag började äta hormoner men vi lyckades aldrig.
I två hela år höll vi på med behandlingar och ett evigt springas till barnlöshetskliniker i Helsingfors, dessutom gick vi privat och det kändes även i plånboken.
Tur i oturen om man säger så, att det aldrig lyckades, för vi skildes efter många svåra motgångar - jag var i jätte dåligt skick psykiskt och nu efteråt när jag tänker bakåt så kan jag erkänna att på grund av denhär barnlöshetskrisen så "växte vi ifrån" varandra. Det var ju såklart inte bara Barnlösheten i sig själv som gjorde att vi skilde oss (2008), men vi kunde helt enkelt inte kommunicera med varandra. Han förstod aldrig mig helt 100%. Jag fick aldrig det stöd jag skulle ha behövt. I min ensamhet kämpade jag och tappert försökte jag vara glad utåt.Han kunde bl.a ge såna kommentarer som "jaa lyckas du inte bli gravid med mina soldater - ja då får det vara, jag tänker inte adoptera - men ej heller leva barnlös." Jaa, det resultera ju såklart i att jag fick en sk. press att jag "måste" bli gravid.

Så om jag berättar lite om hur mitt liv och min vardag ser ut idag -  jag är lyckligt gift sedan  2 Oktober 2010 med den härligaste man jag nånsin kunnat tänka mig att leva med. Jag & Tom kommer så otroligt bra överens, och ända sedan vi träffades för första gången så har jag alltid kunnat vara mig själv, jag har alltid kunnat berätta allt för honom - och det bästa av allt - jag litar på Tom, jag litar på han i alla situationer. Han är så lugn och harmonisk, det här va ju just vad jag skulle ha behövat för länge länge sen, jag som är en aning impulsiv och "vild" behöver ju en karl som han! Redan första dejten vi hade så öppnade jag mitt hjärta för honom, ja kan ni tänka er, för en (nästan) främmande människa berättade jag allt om mitt förflutet, det kändes så rätt från första början - vi förstår varandra och vi litar på varandra - och vi älskar varandra!

Tom & jag började redan i ett väldigt tidigt skede prata om att skaffa barn och vips! ett halvt år senare var vi på barnlöshetskliniken! Här gjordes en insemination som misslyckades och efter det bestämde vi oss för att gå i kö till kommunala hälso- och sjukvården. Vi började planera bröllop och hade tankarna helt och hållet borta från detta och nu, med nya krafter börjar vi med projektet igen. 5.4.11 hade vi ju vårt första besök på babyfabriken (HYKS - kvinnokliniken) och nu blir det en hel hög med blodprov för oss båda och efter det blir det antingen insemination eller IVF (provrörsbefruktning) som det dock är ½ års kö till - men vart har vi brått? Läkaren gav oss hopp - vi kommer nog någon dag att bli föräldrar! Med 100% säkerhet kan man ju aldrig garantera, men vi är iallafall inte ett hopplöst fall.
När man har PCOS som jag så är det stora problemet ju det att det inte växer några äggceller alls överhuvudtaget - (jag kommer att gå mer in på det i ett senare skede) så naturligtvis så har jag mycket oregelbunden mens, spontant så får jag mens typ 3-4 gånger på ett år.

Men, vi återkommer ! C ya !

Empty Arms, Broken Hearts

Infertility affects one of six couples,
We are one of Them .

This is our journey.... So far .

We fell in love and like many couples we wanted a child,
So we did what everyone does... We tried
and we waited with excited anticipation,
and we waited
and waited
and waited
and waited

We endured testes,
questions,
examinations,
our intimate life was intrued upon and then they called it Infertility
And we cried,
we hurt,
we despaired,
we wondered why

We saw more doctors and specialists,
we endured more testes and now treatments
We held each other close
and we waited...

By now other couples we knew were pregnant
and they had babies beautiful,
incredible miracles..

There are reminders everywhere,
sometimes we send our regrets,
It is not an act of selfichness, it is an act of self- preservation

Our hearts ache, yet,
we hope with every new opportunity and despair when failure visit us once again
It is our longing that keeps us on this path... For now

As the years have gone by we have changes
infertility has become a part of who we are
But we also become stronger as friends,
as lovers,
together and we struggle,
tested to our limits but we survived
and we wait

People sometimes say,
"maybe you just need to relax, "
"it will happen, don´t worry,"
" you´re still young, have you tried this..."

What we need is love,
support,
sensitivity,
understanding,
a shoulder to cry on

Part of this journey will never be over,
the impression on our hearts will last a lifetime
but we will resolve our infertility

~in someway~

we just don´t know the path that will take us there.... Yet

We hoped if you walked a while in our footsteps you might know our heartache and understand our journey...

So Far... 


http://www.tearsandhope.com/emptyarms_video.html