Så komiskt som det låter...

...så glömmer jag ibland, att de flesta får barn genom att älskas. Alltså i sina egna hem, med sin älskling, utan prestationsångest, utan mediciner och tidtabeller. Och bara med att hoppas - så vips - två veckor efter finns två ståtliga streck på stickan. Enkelt & roligt !

Jag vet, att tänka på sånthär är ju lönlöst. Men det, att jag riktigt vaknade till och tänkte på det - hur de flesta barn får sin början, säger redan ganska mycket. Barnlösheten är en del av mig, den bor hos mig. Det är en del av min andning, mina tankar och min kropp. Det har förändrat min syn på att se omvärlden, mitt sätt att tänka, och mitt sätt att påverka saker och ting.
Det får mig att gråta, drömma och skriva blogg. Barnlösheten är en del av min personlighet.
Oberoende, om jag någonsin kommer att få barn - eller ej.

Största delen av människorna vi umgås med VET om att vi kämpas med detta, jag har från början varit öppen om det, jag har ingenting att dölja - och jag upplever det inte svårt att prata om det.
Jag tänker såklart inte varje stund på det, men redan en liten påminnelse/hänvisning om graviditet, babysar, familje-liv väcker mig till medvetenhet. Till det räcker en reklam, tidningsartikel, tv-program eller diskussion på jobbet. Jag känner och ser min barnlöshet överallt, men - det är INTE en ständig ångest och press.
Det är en del av mig, och det går inte skaka loss. Ingen kan någonsin lova, att jag blir mamma.
Jag får väl vara tacksam och jag är stolt över att jag trots allt får vara gudMOR till fem söta gudbarn: Romeo, Mathias, Emil, Liam och Lina. <3

Men om den dagen kommer att jag blir mamma, så hoppas jag att jag kan använda dessa erfarenheter till nytta då jag uppfostrar ett nytt liv till detta samhälle. ->  Livet är inte (alltid) skrivet på ett manus.

Men ändå så måste jag vara realistisk och tänka på att livet inte är  "sedan när..."
även om jag ofta går omkring och fantiserar om hur vårt barn skulle kunna se ut - vilken ögonfärg månne han eller hon skulle ha? Månne vi får tvillingar? Månne han skulle kunna heta Oliver? eller Theo? eller kanske Noah? eller Eliah?


Vaknar jag om tio år till den tanken, att hela mitt unga vuxna liv, gick åt att vänta på något som aldrig hände?