Ska berätta lite mer...

Jag var nyssfyllda 22 år och hade då redan försökt bli gravid med min föregående partner. Vi började infertilitetsbehdandlingar och då fick jag diagnosen "PCOS" - vi påbörjade behandlingarna och jag började äta hormoner men vi lyckades aldrig.
I två hela år höll vi på med behandlingar och ett evigt springas till barnlöshetskliniker i Helsingfors, dessutom gick vi privat och det kändes även i plånboken.
Tur i oturen om man säger så, att det aldrig lyckades, för vi skildes efter många svåra motgångar - jag var i jätte dåligt skick psykiskt och nu efteråt när jag tänker bakåt så kan jag erkänna att på grund av denhär barnlöshetskrisen så "växte vi ifrån" varandra. Det var ju såklart inte bara Barnlösheten i sig själv som gjorde att vi skilde oss (2008), men vi kunde helt enkelt inte kommunicera med varandra. Han förstod aldrig mig helt 100%. Jag fick aldrig det stöd jag skulle ha behövt. I min ensamhet kämpade jag och tappert försökte jag vara glad utåt.Han kunde bl.a ge såna kommentarer som "jaa lyckas du inte bli gravid med mina soldater - ja då får det vara, jag tänker inte adoptera - men ej heller leva barnlös." Jaa, det resultera ju såklart i att jag fick en sk. press att jag "måste" bli gravid.

Så om jag berättar lite om hur mitt liv och min vardag ser ut idag -  jag är lyckligt gift sedan  2 Oktober 2010 med den härligaste man jag nånsin kunnat tänka mig att leva med. Jag & Tom kommer så otroligt bra överens, och ända sedan vi träffades för första gången så har jag alltid kunnat vara mig själv, jag har alltid kunnat berätta allt för honom - och det bästa av allt - jag litar på Tom, jag litar på han i alla situationer. Han är så lugn och harmonisk, det här va ju just vad jag skulle ha behövat för länge länge sen, jag som är en aning impulsiv och "vild" behöver ju en karl som han! Redan första dejten vi hade så öppnade jag mitt hjärta för honom, ja kan ni tänka er, för en (nästan) främmande människa berättade jag allt om mitt förflutet, det kändes så rätt från första början - vi förstår varandra och vi litar på varandra - och vi älskar varandra!

Tom & jag började redan i ett väldigt tidigt skede prata om att skaffa barn och vips! ett halvt år senare var vi på barnlöshetskliniken! Här gjordes en insemination som misslyckades och efter det bestämde vi oss för att gå i kö till kommunala hälso- och sjukvården. Vi började planera bröllop och hade tankarna helt och hållet borta från detta och nu, med nya krafter börjar vi med projektet igen. 5.4.11 hade vi ju vårt första besök på babyfabriken (HYKS - kvinnokliniken) och nu blir det en hel hög med blodprov för oss båda och efter det blir det antingen insemination eller IVF (provrörsbefruktning) som det dock är ½ års kö till - men vart har vi brått? Läkaren gav oss hopp - vi kommer nog någon dag att bli föräldrar! Med 100% säkerhet kan man ju aldrig garantera, men vi är iallafall inte ett hopplöst fall.
När man har PCOS som jag så är det stora problemet ju det att det inte växer några äggceller alls överhuvudtaget - (jag kommer att gå mer in på det i ett senare skede) så naturligtvis så har jag mycket oregelbunden mens, spontant så får jag mens typ 3-4 gånger på ett år.

Men, vi återkommer ! C ya !