Det allra svåraste...

...skulle nog vara att  göra det beslutet att inte fortsätta behandlingarna längre
Det skulle kännas så oerhört svårt, för jag vet att kanske också jag eller vi hamnar att göra det beslutet.

Det här är en kris, en evig väntan på något som kanske aldrig händer.
Och i och med att det är så svårt psykiskt så orkar man ju som kvinna, som man, som ett parförhållande inte i all evighet. Den här tanken smyger sig på alltför ofta - och jag tror, att det är det som känns tyngst just nu på vår färd. Kan det inte bara finnas någon högre makt eller något som kan säga, som kan garantera att det är värt att försöka för att det någon dag ger resultat? Nej, det finns inte någon som kan ge en sådan garanti. Inte ens själva hoppet, inte ens en god tro.
Jag kanske är lite för realistisk - men - jag har fått lära mig att det lönar sig.
I synnerhet när man kämpar med detta. Det är som att man skyddar sig ifrån besvikelserna, att man inte skall ha för höga förhoppningar - för jag har fått känna på det: att falla från högt. En besvikelse efter en annan. Till sist orkar man inte längre hoppas.

Så, nu när jag har "börjat om från början" så har jag blivit mer realistisk - vi kanske inte får ett biologiskt barn, jag kanske aldrig förlöser ett nytt liv till denna värld, jag kanske aldrig får amma mitt nyfödda barn.

Adoption känns dock i allafall just nu som ett väldigt avlägset alternativ. Jag vill trots allt försöka, även om jag kommer att bli besviken ännu många gånger, och jag har på känn att jag kommer att orka ganska länge.
Fast utan min man Tom skulle jag inte ens orka försöka. Men jag har även på känn att nästa "försök" inte kommer att ge resultat - jag har bara en sån känsla. Usch vad jag är pessimistisk nu.