söndag 15 januari 2012
lördag 14 januari 2012
Salt i såren .
Baby nyhet efter baby nyhet .
Kan berätta att när man som ofrivilligt barnlös hör såna nyheter blir man återigen påmind om att man själv stampar på stället.
Ännu sorgligare tycks det kännasför mig när vänner eller andra nära fått veta att de skall få ett barn, det liksom sticker rakt in i hjärtat - livet är bara inte alltid rättvist.
Aina ei mee nallekarkit tasan , but , life goes on .
Sen kan jag säga att _ännu_ värre känns det då en vän får reda på att hon är gravid åt (av alla människor på jorden) ett av mina X -en av dom jag försökte få barn med.
Det är förstås inget jag kan påverka men illa känns det .
Det känns som om det bara strös mera salt i såren .
Kan berätta att när man som ofrivilligt barnlös hör såna nyheter blir man återigen påmind om att man själv stampar på stället.
Ännu sorgligare tycks det kännasför mig när vänner eller andra nära fått veta att de skall få ett barn, det liksom sticker rakt in i hjärtat - livet är bara inte alltid rättvist.
Aina ei mee nallekarkit tasan , but , life goes on .
Sen kan jag säga att _ännu_ värre känns det då en vän får reda på att hon är gravid åt (av alla människor på jorden) ett av mina X -en av dom jag försökte få barn med.
Det är förstås inget jag kan påverka men illa känns det .
Det känns som om det bara strös mera salt i såren .
lördag 3 december 2011
Julen...
Det finns en diagnos som kallas babyfeber. Den diagnosen har jag.
Men för mig är det en långvarig längtan som börjat kännas hopplös. Min väntan är inte glad och förväntansfull. Den är full av sorg och saknad. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Hela jag har längtat efter ett barn. Min hud efter beröring näsan efter dofterna, armarna efter omfamningen, benen efter att få gå också för denna andra, denna nya person som snart ska stå och gå på egna ben.
Jag är alltid lite annorlunda, utestängd från en hemlig gemenskap som bara föräldrar får delta i. Jag känner inte igen mig själv i den bitterhet och styvhet som sköljer över mig ibland. Egentligen är det inte sådan jag är. Eller jag skulle inte ha varit sådan, om inte livet blivit som det blev. Det syns sällan utanpå, men faktum är att inom mig är den verkligen påtaglig och närvarande, jag jobbar med den dagligen.
Och det här med julen, julklappar, trevlig samvaro med familj, med nära och kära, varje jul blir jag påmind om att även denna jul sitter jag här utan ett eget barn, inte ens gravid, inte i år heller. Denna jul har speciellt kännts jävla tung, jävla ångest liksom. Skulle bara ha lust att försvinna till julen.
Men för mig är det en långvarig längtan som börjat kännas hopplös. Min väntan är inte glad och förväntansfull. Den är full av sorg och saknad. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Hela jag har längtat efter ett barn. Min hud efter beröring näsan efter dofterna, armarna efter omfamningen, benen efter att få gå också för denna andra, denna nya person som snart ska stå och gå på egna ben.
Jag är alltid lite annorlunda, utestängd från en hemlig gemenskap som bara föräldrar får delta i. Jag känner inte igen mig själv i den bitterhet och styvhet som sköljer över mig ibland. Egentligen är det inte sådan jag är. Eller jag skulle inte ha varit sådan, om inte livet blivit som det blev. Det syns sällan utanpå, men faktum är att inom mig är den verkligen påtaglig och närvarande, jag jobbar med den dagligen.
Och det här med julen, julklappar, trevlig samvaro med familj, med nära och kära, varje jul blir jag påmind om att även denna jul sitter jag här utan ett eget barn, inte ens gravid, inte i år heller. Denna jul har speciellt kännts jävla tung, jävla ångest liksom. Skulle bara ha lust att försvinna till julen.
tisdag 6 september 2011
En lååång paus .
..både från bloggandet & alla jävla behandlingar och läkarbesök och köras av och ann till Helsingfors.
Har faktiskt varit ganska skönt, igen än en gång. =) Jag har verkligen haft tankarna på allt annat än att jag inte kan bli gravid ! (Igen ett bevis på att - jag inte blir lättare gravid även om vi totalt pausat med att "försöka" inte tänka på det jämt.)
Jag och min man har firat sommaren (ja, vi har firat - sommaren är ju så sällan ;)) Vi har solat & simmat & tillbringat camping-veckoslut på "Lagmans", min semester gick ju dock åt till att ligga sjukledig eftersom min blindtarm blev inflammerad och därmed blev akut opererad. Usch och Fy.
Men sådär allmänt så kan jag tycka att det varit en minnesvärd sommar med en massa party & trevlig samvaro med vänner & släkt ! <3
Nu tar vi då emot hösten & mörkret med nya krafter. Som mål till nästa månad är (minst) -5kg !
Nästa besök till babyfabriken (HYKS, kvinnokliniken) är 10.10.2011. I väntan på det alltså. Då skall vi planera vår nästa behandling som antagligen kommer att bli insemination. (Bläääää...... jag som vill göra IVF, men då det skall slöas och väntas så hel*ete med allt... Tålamod Jenny, Tålamod....)
Har faktiskt varit ganska skönt, igen än en gång. =) Jag har verkligen haft tankarna på allt annat än att jag inte kan bli gravid ! (Igen ett bevis på att - jag inte blir lättare gravid även om vi totalt pausat med att "försöka" inte tänka på det jämt.)
Jag och min man har firat sommaren (ja, vi har firat - sommaren är ju så sällan ;)) Vi har solat & simmat & tillbringat camping-veckoslut på "Lagmans", min semester gick ju dock åt till att ligga sjukledig eftersom min blindtarm blev inflammerad och därmed blev akut opererad. Usch och Fy.
Men sådär allmänt så kan jag tycka att det varit en minnesvärd sommar med en massa party & trevlig samvaro med vänner & släkt ! <3
Nu tar vi då emot hösten & mörkret med nya krafter. Som mål till nästa månad är (minst) -5kg !
Nästa besök till babyfabriken (HYKS, kvinnokliniken) är 10.10.2011. I väntan på det alltså. Då skall vi planera vår nästa behandling som antagligen kommer att bli insemination. (Bläääää...... jag som vill göra IVF, men då det skall slöas och väntas så hel*ete med allt... Tålamod Jenny, Tålamod....)
lördag 7 maj 2011
Lapsettomien Lauantai .
Ja, imorgon är det ju morsdag.
På min top 3 lista för "värsta dagarna för ofrivilligt barnlösa" kommer morsdagen på top 1. (De andra dagarna är julafton & farsdagen.) Därför går jag helst inte ut & äta på morsdagarna heller, överallt är det bara mammor & barn.
MEN de ofrivilligt barnlösa har också en egen "morsdag" och den firas idag. <3
För endel är det inte en självklarhet att få barn - och idag kommer vi ihåg dem. Det är Simpukka ry föreningen som har tagit initiativet att fira denna temadag och den har firas ända sedan år 1994.
Här är en länk till deras hemsida om någon vill läsa - > Simpukka Ry .
På min top 3 lista för "värsta dagarna för ofrivilligt barnlösa" kommer morsdagen på top 1. (De andra dagarna är julafton & farsdagen.) Därför går jag helst inte ut & äta på morsdagarna heller, överallt är det bara mammor & barn.
MEN de ofrivilligt barnlösa har också en egen "morsdag" och den firas idag. <3
För endel är det inte en självklarhet att få barn - och idag kommer vi ihåg dem. Det är Simpukka ry föreningen som har tagit initiativet att fira denna temadag och den har firas ända sedan år 1994.
Här är en länk till deras hemsida om någon vill läsa - > Simpukka Ry .
onsdag 27 april 2011
Ett samtal...
... som återigen fick mig påmind om att jag är ofrivilligt barnlös. Och ännu till av en sån person som jag minst skulle ha anat att bli gravid. Iallafall inte just nu. Och en person som är väldigt nära mig. Varför just hon? Varför inte jag istället?
Ja men Såklart! är jag glad för hennes skull - väldigt glad - men jag trodde dock att jag skulle ha varit före henne i turen. En som inte ens planerat att bli gravid, det här är det värsta. ;'(
"190 i väggen bara"
Ja men Såklart! är jag glad för hennes skull - väldigt glad - men jag trodde dock att jag skulle ha varit före henne i turen. En som inte ens planerat att bli gravid, det här är det värsta. ;'(
"190 i väggen bara"
onsdag 20 april 2011
Det allra svåraste...
...skulle nog vara att göra det beslutet att inte fortsätta behandlingarna längre
Det skulle kännas så oerhört svårt, för jag vet att kanske också jag eller vi hamnar att göra det beslutet.
Det här är en kris, en evig väntan på något som kanske aldrig händer.
Och i och med att det är så svårt psykiskt så orkar man ju som kvinna, som man, som ett parförhållande inte i all evighet. Den här tanken smyger sig på alltför ofta - och jag tror, att det är det som känns tyngst just nu på vår färd. Kan det inte bara finnas någon högre makt eller något som kan säga, som kan garantera att det är värt att försöka för att det någon dag ger resultat? Nej, det finns inte någon som kan ge en sådan garanti. Inte ens själva hoppet, inte ens en god tro.
Jag kanske är lite för realistisk - men - jag har fått lära mig att det lönar sig.
I synnerhet när man kämpar med detta. Det är som att man skyddar sig ifrån besvikelserna, att man inte skall ha för höga förhoppningar - för jag har fått känna på det: att falla från högt. En besvikelse efter en annan. Till sist orkar man inte längre hoppas.
Så, nu när jag har "börjat om från början" så har jag blivit mer realistisk - vi kanske inte får ett biologiskt barn, jag kanske aldrig förlöser ett nytt liv till denna värld, jag kanske aldrig får amma mitt nyfödda barn.
Adoption känns dock i allafall just nu som ett väldigt avlägset alternativ. Jag vill trots allt försöka, även om jag kommer att bli besviken ännu många gånger, och jag har på känn att jag kommer att orka ganska länge.
Fast utan min man Tom skulle jag inte ens orka försöka. Men jag har även på känn att nästa "försök" inte kommer att ge resultat - jag har bara en sån känsla. Usch vad jag är pessimistisk nu.
Det skulle kännas så oerhört svårt, för jag vet att kanske också jag eller vi hamnar att göra det beslutet.
Det här är en kris, en evig väntan på något som kanske aldrig händer.
Och i och med att det är så svårt psykiskt så orkar man ju som kvinna, som man, som ett parförhållande inte i all evighet. Den här tanken smyger sig på alltför ofta - och jag tror, att det är det som känns tyngst just nu på vår färd. Kan det inte bara finnas någon högre makt eller något som kan säga, som kan garantera att det är värt att försöka för att det någon dag ger resultat? Nej, det finns inte någon som kan ge en sådan garanti. Inte ens själva hoppet, inte ens en god tro.
Jag kanske är lite för realistisk - men - jag har fått lära mig att det lönar sig.
I synnerhet när man kämpar med detta. Det är som att man skyddar sig ifrån besvikelserna, att man inte skall ha för höga förhoppningar - för jag har fått känna på det: att falla från högt. En besvikelse efter en annan. Till sist orkar man inte längre hoppas.
Så, nu när jag har "börjat om från början" så har jag blivit mer realistisk - vi kanske inte får ett biologiskt barn, jag kanske aldrig förlöser ett nytt liv till denna värld, jag kanske aldrig får amma mitt nyfödda barn.
Adoption känns dock i allafall just nu som ett väldigt avlägset alternativ. Jag vill trots allt försöka, även om jag kommer att bli besviken ännu många gånger, och jag har på känn att jag kommer att orka ganska länge.
Fast utan min man Tom skulle jag inte ens orka försöka. Men jag har även på känn att nästa "försök" inte kommer att ge resultat - jag har bara en sån känsla. Usch vad jag är pessimistisk nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)