Det finns en diagnos som kallas babyfeber. Den diagnosen har jag.
Men för mig är det en långvarig längtan som börjat kännas hopplös. Min väntan är inte glad och förväntansfull. Den är full av sorg och saknad. Den känns mest som sorg. Därför orkar jag inte längre längta medvetet. Hela jag har längtat efter ett barn. Min hud efter beröring näsan efter dofterna, armarna efter omfamningen, benen efter att få gå också för denna andra, denna nya person som snart ska stå och gå på egna ben.
Jag är alltid lite annorlunda, utestängd från en hemlig gemenskap som bara föräldrar får delta i. Jag känner inte igen mig själv i den bitterhet och styvhet som sköljer över mig ibland. Egentligen är det inte sådan jag är. Eller jag skulle inte ha varit sådan, om inte livet blivit som det blev. Det syns sällan utanpå, men faktum är att inom mig är den verkligen påtaglig och närvarande, jag jobbar med den dagligen.
Och det här med julen, julklappar, trevlig samvaro med familj, med nära och kära, varje jul blir jag påmind om att även denna jul sitter jag här utan ett eget barn, inte ens gravid, inte i år heller. Denna jul har speciellt kännts jävla tung, jävla ångest liksom. Skulle bara ha lust att försvinna till julen.
